Symbolpolitik i skolan skymmer sikten

Att ta fram policyförslag som ämnar skicka ett budskap snarare än att förändra något konkret – det är symbolpolitik. Och symbolpolitik drabbar skolan, löser nästan inga verkliga problem och på sikt gör det ganska stor skada.

Regeringar i alla tider, oavsett majoritet, ägnar sig från stund till annan åt symbolpolitik. Man vill visa handlingskraft i frågor som engagerar och väcker känslor. Skolan är en sådan fråga. Vi är många – föräldrar, lärare, politiker och allmänhet – som har anledning att engagera oss i och intressera oss för nuvarande och kommande generationers utbildning.

Men det spelar ingen roll hur goda intentionerna är om åtgärderna inte är effektiva. Ofta är problemen som ska lösas komplexa och kräver allt annat än ”quick fixes”.

Jag har den senaste tiden noterat flera röster som lyft problematiken med symboliska och snabba reformer som drivs av opinion och känslor snarare än empiriskt stöd. Det gäller såklart inte bara inom förskolans och skolans område. Frågan är vilka konsekvenser retoriken får för verksamheterna?

Debatten styr mer än reformen

Ett exempel som illustrerar detta är den förra regeringens beslut om ”mobilförbud” och nuvarande regerings budskap om att ”digitaliseringen har gått för långt”. Även om de förändringar av styrdokumenten som genomförs i slutändan inte handlar om egentliga ”förbud”, är skadan redan skedd. Det är rubrikerna och de skarpa orden som fastnar i minnet hos vårdnadshavare, lärare, skolledning och allmänhet. Retoriken inför en reform blir ofta större än själva reformen, debatten i sig blir styrande.

Retoriken kan också vara motsägelsefull. Regeringens mål om att Sverige ska vara en ”innovativ tekniknation i framkant” rimmar illa med budskapet om att vi ska gå ”från skärm till pärm”.

Debatten kan därmed innebära flera risker, till exempel att man lokalt kanske prioriterar ner kompetensutveckling och investeringar som är viktiga för att uppnå andra väsentliga mål och ambitioner för utbildningssystemet.

Reform på reform, men samma retorik

Det är också problematiskt när samma retorik används gång på gång, trots att man redan genomfört reformer i frågan. Här tänker jag till exempel på debatten om ordning och reda. Den dåvarande regeringen tog år 2021 fram en nationell plan för trygghet och studiero som bland annat lyfte fram vikten av det förebyggande arbetet och gav lärare ökade befogenheter att fysiskt ingripa mot elever. I december 2023 lämnade Skolverket en första uppföljning till regeringen. En månad innan dess hade dock nuvarande regering redan tillsatt en ny utredning i syfte att ta ”krafttag” för stärkt trygghet och studiero.

Även om det finns skillnader i utredningarnas uppdrag, är retoriken fortfarande densamma som om inga förändringar gjorts så sent som 2021. Det väcker såklart flera frågor. En uppenbar handlar om huvudmäns och skolors förutsättningar att implementera reformer på ett bra sätt. En annan om reformtrötthet i skolan. Och kanske den allra viktigaste: har vi fokus på det vi vet gör skillnad?

Symbolpolitik skymmer sikten för det som verkligen behövs

Jag ser en risk att klickvänliga rubriker och ett högt tonläge i debatten riktar fokus bort från förskolans och skolans viktiga utmaningar; bristande likvärdighet, ökade skillnader mellan elevgrupper, boendesegregation som påverkar skolan, behovet av behöriga lärare i hela landet, ryckig styrning och ledning med mera. Såväl debatt som reformer borde vara grundade i kunskap om hur det faktiskt ser ut (nuläge) och vad vi vet gör skillnad (forskning och erfarenhet). Det skulle såklart inte välta internet, men jag tror nog att det skulle bygga en bättre skola.