Frågor och svar om arbete med våldsutövare

Bestämmelsen omfattar alla personer (vuxna och barn) som utsätter närstående för våld och andra övergrepp. Det inkluderar även hedersrelaterat våld och förtryck.

Majoriteten av de som utövar våld mot närstående, är män som utövar våld mot en kvinnlig partner eller före detta partner. Men bestämmelsen omfattar även personer som utövar våld i samkönade relationer, kvinnor och som utövar våld mot manliga partners, samt yngre eller vuxna barn som utsätter syskon, föräldrar eller andra släktingar som de har en nära relation till (som till exempel mor- och farföräldrar).

Socialnämnden kan på olika sätt verka för att den som utsätter eller har utsatt närstående för våld ska ändra sitt beteende: till exempel genom informationsinsatser, påverkansarbete eller insatser som grundas på samtal. Insatser till våldsutövare måste ske i ett samordnat insatssystem, där den våldsutsatta får stöd och skydd och där den våldsutsattas säkerhet är i centrum.

Det är upp till varje kommun att bedöma hur den egna verksamheten för personer som utsätter närstående för våld ska bedrivas, till exempel hur insatser ska utformas för att bäst möta den enskildes förutsättningar och behov (prop. 2020/21: 163). Individuellt anpassade insatser förutsätter en behovsprövning enlighet 4 kap. 1 eller 2 §§ Socialtjänstlagen.

I lagtexten används begreppet ”verka för”, inte ”tillhandahålla insatser till” (som förslogs i utredningen SOU 2018:37) eller ”ge stöd och hjälp till” (som lagtexten är utformad när det gäller våldsutsatta). Anledningen är att regeringen vill minska risken att insatser till våldsutövare prioriteras framför insatser till, eller på bekostnad av, den våldsutsatta (Prop. 2020/21:163 s. 17). Att ”verka för” markerar att syftet är att våldet ska upphöra, och att arbetet med den som utsätter ska ta utgångspunkt i att den utsatta kan leva ett liv fritt från våld.

Från och med år 2022 finansieras lagändringen med 60 miljoner kronor per år. Fördelningen till kommunerna sker utifrån befolkningsstorlek, med cirka 6 kronor per invånare. En kommun med 15 000 invånare får till exempel 88 000 kr per år. Pengarna betalas ut genom kommunernas generella statsbidrag. De är inte öronmärkta och behöver inte ansökas om, utan används så som kommunerna finner mest lämpligt.

I 5 kap, 11 § SoL, andra stycket står att socialnämnden särskilt ska ”beakta säkerheten för den som utsätts eller har utsatts för våld eller andra övergrepp och dennes närstående”. Det innebär att när socialtjänsten bedömer och beslutar om insatser för våldsutövaren, så ska även den våldsutsattas behov beaktas – inklusive den våldsutsattas närstående, till exempel barn. Vid åtgär­d­er som rör barn ska barnets bästa särskilt beaktas (1 kap. 2 § SoL).

Detta innebär att socialtjänsten behöver göra löpande riskbedömningar. Partnerkontakt är ett annat viktigt verktyg för att förbättra säkerheten för den våldsutsatta under tiden våldsutövaren får insatser.

Se frågor om riskbedömning och partnerkontakt under rubriken ”Insatser och behandling”.

Inför umgänge måste både risken för våld och den våldsutövande förälderns omsorgsförmåga beaktas. Våldet kan öka vid separation, och kontakten vid umgänge kan utgöra en risk både för den våldsutsatta och för barnet.

I 5 kap 2§ HSLF-FS 2022:39 framgår att socialnämnden ska bedöma risken för att barnet kommer utsättas eller bevittna ytterligare våld. Om situationen förändras eller vid behov ska ny riskbedömning göras. Nämnden bör även utreda om någon åtgärd behöver vidtas enligt 5 kap. 2 § första stycket socialtjänstförordningen (2001:937) när det gäller vårdnad, umgänge, förmynderskap eller målsägandebiträde.

SKR har en skrift om hur socialtjänsten kan stödja barnen, bedöma risk samt bedöma omsorgsförmåga hos våldsutövande föräldrar. Att se eller höra den ena föräldern utsätta den andra för våld, påverkar barn och kan likställas vid psykisk barnmisshandel. Sedan den 1 juli 2021 är det också straffbart att låta barn bevittna vålds- och sexualbrott i nära relation. Risken att barnet själv utsätts för våld ökar tio gånger om det förekommer våld mellan de vuxna i familjen.

Barn som upplever våld – stöd för socialtjänsten

Barnfridsbrott

Regeringen har förslagit en lagändring för att stärka skyddet för barn som vistas i skyddat boende. Enligt förslaget ska socialnämnden kunna begränsa umgänge och hemlighålla vistelseorten om det är nödvändigt för att skyddat barnet. Lagändringen föreslås träda i kraft 1 mars 2024.

Frågor och svar om ny reform av skyddat boende

Insatser enligt 4 kap. 1 eller 2 § socialtjänstlagen är frivilliga, och därmed krävs viss motivation. Den som utsätter närstående för våld kan i första skeendet vara i förnekelse – skylla ifrån sig, vara omedveten om behovet av förändring och inte alls mottaglig för en insats.

Förändringsarbete tar tid. Här är det viktigt att socialtjänsten synliggör våldet och dess konsekvenser, så att våldsutövaren blir medveten om de negativa aspekterna av sitt beteende. Först därefter kan personen börja ta ansvar för våldet och börja arbeta med förändring. Det kan behövas upprepade samtal för att påverka personen att börja en förändringsprocess (till exempel motiverande samtal).

Se frågan om arbete med motivation under rubriken ”Insatser och behandling”.

Vilken insats som bör ges varierar utifrån den enskildes förutsättningar och behov, baserat på faktorer som risk för återfall och individens mottaglighet. Grundläggande är att insatser till våldsutövare sker i ett samordnat insatssystem där de våldsutsatta får adekvat stöd, hjälp och skydd och där de våldsutsattas säkerhet är i centrum.

Förändringsarbete med våldsutövare kan ses som en trappa av insatser, ett insatssystem, som sträcker sig från upptäckt och motivationsarbete, till påverkansarbete och stöd, behandling och sedan uppföljning och upprätthållande av uppnådd förändring.

Ibland kan våldsutövare behöva insatser både från socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Insatser och behandling från hälso- och sjukvården kan behövas vid psykisk ohälsa, eller då våldsutövaren behöver långvarig psykologisk behandling för att förändra beteende. Social utsatthet kan öka risken för att personer utsätter närstående för våld därför kan det behövas olika stöd från socialtjänsten.

Enligt Socialstyrelsens föreskrifter ska socialnämnden kunna erbjuda våldsutövare

• stödsamtal, information om våld och andra övergrepp
• påverkans- och behandlingsinsatser
• stöd i föräldraskap
• stöd vid sociala problem, bland annat missbruk, ekonomi, bostad och arbete
• hjälp vid kontakt med hälso- och sjukvården.

Föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer (HSLFS 2022:39)

Få våldsutövare upptäcks, söker hjälp eller är motiverade att ändra beteende. Avhopp är ett stort problem för många verksamheter. Därför är det viktigt att socialtjänsten och hälso- och sjukvården har kunskap att identifiera riskfaktorer för våld mot närstående, och förmåga att arbeta med motivation.

Det kan till exempel handla om att

• utveckla ett systematiskt arbete för upptäckt i de verksamheter som kommer i kontakt med våldsutövare, till exempel genom att ställa rutinmässiga frågor om våldsanvändning till alla patienter/klienter/brukare
• ha anpassad information riktad till våldsutövare (om vad våld är, hur det påverkar närstående, och vart personen kan vända sig för att få hjälp att förändra beteende)
• erbjuda verksamhet med låga trösklar, där personen snabbt kan få några inledande stödsamtal som kan motivera att ta det första steget mot förändring
• löpande arbeta med motivationsarbete under pågående insats så att våldsutövaren stannar kvar och slutför den.

Lärande exempel: Att fråga på rutin hjälper Sollentuna att nå fler våldsutövare
Västra Götalandsregionen, validerat frågeformulär FOV (innehåller fråga om våldsutövande)

Enligt Socialstyrelsens föreskrifter (HSL-FS 2022:39) ska socialtjänsten ha rutiner för när och hur personal ska ställa frågor om våld för att upptäcka våldsutövare. För hälso- och sjukvården gäller kravet på rutiner för frågor om våld bara upptäckt av våldsutsatta och barn som upplever våld.

Påverkansarbete och stöd syftar till att förmå våldsutövaren att upphöra med våldet. Ofta handlar det om kortare insatser med pedagogiska eller krisbearbetande inslag. Många av insatserna som idag erbjuds våldsutövare kan karaktäriseras som påverkansarbete eller stöd. I vissa fall bedrivs dessa insatser i grupp.

Med behandling avses långvariga insatser som syftar till en mer djupgående förändring. Många av dem som arbetar praktiskt med våldsutövare påpekar att det behövs längre behandlande insatser för att uppnå en bestående beteendeförändring. Ofta handlar det om behandling som pågår ett halvt till ett år, och i vissa fall upp till ett par år. Behandling sker ofta i form av individuella samtal.

SKR:s skrift ”Förändringsarbete med våldsutövande män” ger exempel på metoder som används vid påverkansarbete, insatser och behandling för våldsutövare.

Förändringsarbete med våldsutövande män

I dagsläget är ansvarsfördelning mellan kommun och region oklar när det gäller behandling för våldsutövare.

Stöd och behandling för våldsutövare kan delas upp i tre delar:

1. Psykosocialt stöd
2. Psykosocial behandling
3. Psykologisk behandling

Psykosocialt stöd får bedrivas i kommunal regi så länge insatsen inte innehåller inslag av hälso- och sjukvård och ligger inom ramen för det sociala arbetet. Psykologisk behandling får däremot bara bedrivs inom hälso- och sjukvården. Psykologer och legitimerade psykoterapeuter är att betrakta som hälso- och sjukvårdspersonal, och psykologisk behandling ställer specifika krav på kompetens, handledning, dokumentation och uppföljning. Enligt kommunallagen får kommuner och regioner inte utföra varandras uppgifter.

Det saknas i dagsläget tydlig evidens för några särskilt verksamma insatser eller behandlingar i Sverige. Samtidigt finns erfarenhet och kunskap att arbeta professionellt med olika metoder. Forskningen kan också ge generella rekommendationer när det handlar om att utveckla effektiva insatser och minimera risken att insatsen ska göra skada. SKR har sammanfattat dessa rekommendationer i skriften ”Förändringsarbete med våldsutövande män”. Skriften ger även exempel på metoder som används internationellt och nationellt.

Förändringsarbete med våldsutövande män

Socialstyrelsens har undersökt 14 olika metoder för socialtjänsten och hälso- och sjukvården, men rekommenderar ingen av dem framför någon annan.

Behandlingsmetoder för personer som utövar våld i nära relationer, Socialstyrelsen

Forte har kartlagt forskning om metoder för förebyggande arbete och riskhantering. Kartläggningen visar att det finns stora kunskapsluckor och att det behövs mer forskning. På individnivå fanns dock visst vetenskapligt stöd för att behandlingsinsatser enligt RBM (Risk-Behov-Mottaglighetsmodellen) är mer effektiva för att förhindra återfall.

Förebyggande arbete och riskhantering av våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck, Forte

Regeringen har gett Kriminalvården och Socialstyrelsen i uppdrag att implementera och utvärdera behandlingsprogrammet Predov (Preventing Domestic Violence). Uppdraget ska redovisas i december 2028.

Regeringsuppdrag: Utvärdering av behandlingsprogram för våld mot närstående

Partnerkontakt innebär att verksamheten har kontakt med den våldsutsatta under tiden våldsutövaren får insatser/behandling. Syftet är att säkerställa att insatsen för våldsutövaren inte leder till negativa konsekvenser och att våldet inte fortgår eller förvärras. Partnerkontakt har vuxit fram ur erfarenheter av att våldsutsatta kvinnor kan stanna kvar i en situation som är ohållbar, eller farlig, både för dem själva och eventuella barn, på grund av ett orealistiskt hopp om förändring när våldsutövaren går i behandling.

Minimum i partnerkontakten är att de som arbetar med våldsutövaren försäkrar sig om att den våldsutsatta känner till vilken hjälp hen kan få och att hen inte stannar i en farlig situation. Det är viktigt att den våldsutsatta får kunskap om innehållet i programmet och att hen får veta om våldsutövaren avbryter insatsen eller behandlingen. Partnerkontakt ska vara ett erbjudande till den våldsutsatta, inte ett krav.

I en del verksamheter måste våldsutövaren godkänna partnerkontakten, innan behandling påbörjas. Godkännandet av partnerkontakten kan bidra till förändring, eftersom våldsutövaren då bryter tystnaden och närmar sig att ta ansvar för våldet.

Manual för arbete med partnerkontakt, Socialstyrelsen

Hedersrelaterat våld och förtryck utövas, upprätthålls och sanktioneras av flera personer i ett kollektiv. Därför antas individuellt stöd och behandling ha liten effekt, vilket bekräftas av Socialstyrelsens och Fortes kunskapsöversikter.

Behandlingsmetoder för personer som utövar våld i nära relationer, Socialstyrelsen

Förebyggande arbete och riskhantering av våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck, Forte

De insatser som i så fall skulle vara relevanta är sådana som inte riktar sig enbart till individen. Samtidigt saknas forskning om familjearbete har någon effekt eller är lämpligt. Det är av yttersta vikt att ett sådant arbete i så fall har den utsattas trygghet och säkerhet i centrum, och att arbetet inte syftar till familjeåterförening.

Hedersrelaterat våld och förtryck innebär särskild utsatthet och särskilda risker eftersom det utövas och sanktioneras av flera personer. Det kräver riskbedömningar som kartlägger den utsattas nätverk och vem eller vilka som kan utgöra fara. Det kan till exempel finnas säkerhetsrisker med verksamheter som är samlokaliserade.

Tidigt förebyggande och samordnade insatser, som insatser på familjecentraler eller föräldraskapsstöd, kan vara ett sätt att motverka hedersrelaterat våld och förtryck. Se till exempel Malmö stads arbete på familjecentralen i Lindängen.

Förhindra hedersproblematik hos barn och föräldrar Malmö, Kunskapsguiden

Myndigheten för familjerätt och föräldraskapstöd har ett regeringsuppdrag att främja utvecklingen av våldsförebyggande arbete genom stöd till föräldrar och familjer i hederskontext.

Föräldraskapsstöd i hederskontext, MFoF

Riskbedömningar behöver göras löpande och över tid, då risken för våld kan öka eller minska beroende på situationen. Risken för allvarligt våld och dödligt våld är som störst i samband med separation eller hot om separation. Därför måste riskbedömningar görs i kombination med säkerhetsplanering för den/de våldsutsatta.

Det finns ett fåtal utvärderade riskbedömningsinstrument som rör personer som utsätter närstående för våld.

I Socialstyrelsens handbok om våld i nära relationer lyfts bedömningsmetoden SARA. Metoden används främst inom kriminalvården och behöver utvärderas i socialtjänstkontext. Riskmarkörer för återfall i brottsligt och våldsamt beteende är till exempel tidigare användning av fysiskt våld, problematiskt bruk, separation, relationella problem och en instabil livssituation.

Metoden PATRIARK används för att bedöma risk vid hedersrelaterat våld och förtryck. Metoden FREDA farlighetsbedömning riktar sig till våldsutsatta och ger indikation på risk för våld och grovt våld.

SARA, Socialstyrelsen

PATRIARK, Socialstyrelsen

FREDA farlighetsbedömning, Socialstyrelsen

Genom att systematiskt följa upp insatserna/behandlingen kan verksamheten bygga kunskap och förbättra och utveckla verksamheten. Uppföljningen är särskilt viktig eftersom det idag saknas tydlig evidens och kunskap om vilka insatser och behandlingar som fungerar.

Ur säkerhetsaspekt är det viktigt att uppföljningen av insatser sker med våldsutövaren själv, den våldsutsatta och andra relevanta aktörer. Vid avslut av insatsen behövs en utvärdering av hur långt våldsutövaren kommit i förändringsprocessen och om personen kan upprätthålla det nya beteendet att inte använda våld.

Några hållpunkter:

• Uppföljningen bör vara mer intensiv under de första nio månaderna efter att insatsen påbörjats, och uppföljningen av våldsutövaren och hans partner och barn bör fortgå åtminstone under de första 15 månaderna efter avslutad insats.
• Uppföljning av våldsutövare som sökt hjälp frivilligt är minst lika viktig som uppföljning av dömda våldsutövare.
• Uppföljningen av den våldsutsatta behöver ta hänsyn till grad av återhämtning, upplevelse av rädsla, tillgång till socialt stöd och möjligheter att söka hjälp vid upprepat våld.
• Om den första partnern utsätts för våld igen bör även en eventuellt ny partner följas upp.
• Uppföljning bör uppmärksamma om det finns ett problematiskt substansbruk, då pågående missbruk är ett tecken på risk för upprepat våld.
• Det behöver finnas tydliga rutiner för vem som är ansvarig för uppföljningen.

Från och med den 1 juli 2018 finns det en generell rätt till kommunal avtalssamverkan i kommunallagen. Detta innebär att någon av kommunens uppgifter helt eller delvis kan utföras av en annan kommun. Lagen möjliggör för kommuner att lösa svåra eller komplexa uppgifter tillsammans.

Skäl för avtalssamverkan kan vara behov av särskild kompetens eller specialistkompetens, att säkra att tillgång till relevanta insatser även om det handlar om så kallade sällan-ärenden. Ytterligare motiv till samverkan kan vara att kommuner genom en överenskommelse driver gemensam verksamhet för att koordinera och stärka arbetet.

Avtalssamverkan

Socialtjänsten och hälso- och sjukvården kan inte samverka i den bemärkelsen att en huvudman åtar sig att utföra en annan huvudmans uppgifter. Däremot är det fullt möjligt att samverka vid utförandet av de uppgifter som respektive huvudman är ansvarig för. Till exempel är det möjligt att socialtjänsten och hälso- och sjukvården har verksamhet för våldsutövare i samma lokaler. Så länge ansvarsfördelning och sekretessgränser är tydliga kan alltså båda huvudmän samverka.

Lärande exempel: Myndighetssamverkan Utväg Skaraborg och Utväg Södra Älvsborg

Samordnad individuell plan, SIP är ett annat verktyg som kan användas i samverkan mellan socialtjänst och hälso- och sjukvård.

Samordnad individuell plan, SIP

Det mesta av våldet som sker i relation är brottsliga handlingar. För socialtjänsten och hälso- och sjukvården gäller sekretess i alla ärenden som rör individer. Men sekretessen kan brytas och polisanmälan göras om socialtjänsten eller hälso- och sjukvården misstänker eller får kännedom om att brott har begåtts. Det krävs dock att brottet är sådant att det kan ge straff om minst ett år (se fråga om olika brottsrubriceringar)

Det finns även en ny sekretessbrytande bestämmelse för att kunna lämna uppgifter till polisen i förebyggande syfte, innan en brottslig handling har begåtts (se frågorna om sekretessbrytande bestämmelse).

Om det finns misstankar om att ett barn far illa har yrkesverksamma också en skyldighet att göra en orosanmälan till socialtjänsten.

Vid våld i nära relationer kan följande brottsrubriceringar vara aktuellla (straffskala anges inom parentes):

• grov kvinnofridskränkning (fängelse lägst ett år, högst sex år)
• kvinnofridskränkning
• misshandel (böter eller fängelse, sex månader till högst två år)
• olaga hot (böter eller fängelse högst ett år)
• olaga förföljelse (fängelse högst fyra år)
• grov våldtäkt (fängelse lägst fyra år, högst tio år)
• våldtäkt (fängelse lägst två år, högst sex år)
• barnfridsbrott (fängelse upp till två år, särskild straffskala för ringa brott)
• det nya brottet hedersförtryck (träder i kraft 1 juni 2022 och är konstruerat liknade fridskränkningsbrotten med samma straffskala)

Ovan nämnda brott faller under allmänt åtal, vilket innebär att det är åklagarens roll att väcka åtal. Den utsatta behöver inte själv driva rättsprocessen.

I augusti 2021 infördes den nya sekretessbrytande bestämmelsen i 10 kap. 18 c § OSL. Syftet är att förebygga och förhindra att en person begår allvarliga brott mot en närstående. Bestämmelsen innebär att socialtjänsten och hälso- och sjukvården kan lämna uppgifter till polisen i ett tidigt skede, innan någon brottslig handling har begåtts eller då våldet ännu inte är av sådan art att det riskerar att leda till dödlig utgång.

Det är viktigt att en riskbedömning görs i varje enskilt fall. Socialtjänsten och hälso- och sjukvården ska genom en samlad bedömning själva avgöra om förut­sättningarna för att bryta sekretessen är uppfyllda. Om det finns osäkerhet om uppgiften bör lämnas, kan personalen rådgöra med polisen i avidentifierad form.

För att få lämna uppgifter till polisen krävs att nedan tre förutsättningar är uppfyllda:

1. Det ska finnas en risk för att den enskilde kommer att begå ett brott mot närstående
I lagen anges att det måste finnas särskilda omständigheter som gör att risken finns. Det betyder att det måste finnas konkreta omständigheter som motiverar bedömningen att personen kommer begå brott. Det borde vara tillräckligt att risken bedöms som varken obetydlig eller avlägsen.Med brott avses här brotten i 3, 4 och 6 kap. brottsbalken, BrB. Brotten ska också vara sådana att de har straff om minst ett år. Därmed omfattas de allvarligaste vålds- frids- och sexualbrotten. Några exempel på sådana brott är mord, dråp, grov misshandel och våldtäkt.

Det behöver inte finnas en risk för ett särskilt utpekat brott, exempelvis grov misshan­del, utan det är tillräckligt att det finns risk att personen begår något av de brott som anges i 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken.

2. Uppgiften kan antas bidra till att Polismyndigheten kan förhindra brottet
Det räcker att uppgiften kan antas bidra till att förhindra brottet, inte att det faktiskt får den effekten. Det är alltså tillräckligt om socialtjänsten eller hälso- och sjukvården kan anta att uppgiften till exempel kan bidra till att polisen ingriper i en konkret situation, eller vidtar åtgärder för att skydda brottsoffret.

3. Det ska inte vara olämpligt att lämna uppgiften
Socialtjänsten och hälso- och sjukvården behöver säkerställa att det inte är olämpligt att lämna ut uppgifter med hänsyn till planerade eller pågående insatser för den enskilde eller för den närstående. Det kan t.ex. handla om omständigheter där utlämning av uppgifter kan rubba förtroendet på ett sådant sätt att den enskilde eller den närstående inte söker hjälp och stöd. Andra särskilda skäl kan exem­pel­­­vis vara hänsyn till någon annan persons intressen, till exempel ett barns eller den våldsutsattas när­stående.

Exempel på uppgifter som kan lämnas i syfte att förhindra brott är:

• vem som kan komma att begå brott
• vem som riskerar att utsättas
• var dessa personer uppehåller sig
• uppgifter om familjeförhållanden, problematiskt substansbruk eller psykisk ohälsa

Därtill bör vissa uppgifter kunna lämnas om de särskilda omständigheter som ligger till grund för be­döm­­ningen att det finns en risk för brott. Det kan till exempel handla om upp­gift­er som ger en bild av ett eskal­eran­de förlopp.

Den nya sekretessbrytande bestämmelsen innebär en möjlighet att lämna uppgifter till polisen, inte en skyldighet att göra detta på eget initiativ.

Däremot är socialtjänsten och hälso- och sjukvården skyldiga att lämna ut uppgifter om polisen skulle inkomma med en begäran om sådana uppgifter som får lämnas ut enligt den nya bestämmelsen. Men detta gäller bara om socialtjänsten och hälso- och sjukvården förfogar över uppgifterna, och om utlämnandet inte hindrar deras arbete (till exempel pågående insatser för den enskilde och närstående).

Det är också den som lämnar ut uppgifterna som ska avgöra om förutsättningarna att bryta sekretessen är uppfyllda. Genom kravet på att det inte ska vara olämpligt att lämna ut uppgifter, klargörs att det är socialtjänsten och hälso- och sjukvården som ska bedöma om det är lämpligt (se prop. 2011/12:171 s 25 f.).

Nej, familjerådgivningen omfattas inte av bestäm­melsen. Enligt 26 kap. 3 § OSL råder absolut sekretess för en uppgift som någon enskild har lämnat i förtroende inom den kommunala familjerådgivningen eller som har inhämtats i samband med rådgivningen. Sekretessen är såled­es starkare än den sekretess som gäller för socialtjänsten. Regeringen ansåg att det därmed saknades förutsättningar att i detta lagstiftnings­ärende föreslå en sekretessbrytande bestämmelse som tar sikte även på uppgifter hos familjerådgivningen.

Om en våldsutsatt inte vill att en kontakt tas med polisen bör socialtjänsten och hälso- och sjukvården som huvudregel respektera detta. Anledningen är att förtroendet kan brytas vilket ökar risken att den utsatta inte söker eller tar emot den vård och det stöd hen behöver.

Utgångspunkten bör alltså vara att den våldsutsatta så långt möjligt avgör när polisen ska kontaktas. Socialtjänsten och hälso- och sjukvården bör i första hand motivera den utsatta att anmäla brott och stödja personen att fullfölja en sådan anmälan.

Det finns dock vissa situationer när det kan finnas skäl för ett annat förhåll­nings­sätt. Det kan till vara när socialtjänsten uppfattar att det finns en risk för allvarlig brottslighet t.ex. när personen utsätts för fortsatt våld och befinner sig i en accelererande våldsspiral. I de fallen kan det krävas samverkan mellan social­tjänst­en och polisen för att förhindra att personen utsätts för allvarlig fara. Även i andra situa­tion­er kan socialtjänsten få tillgång till uppgifter som gör att de kan identi­fiera risker för att en person kommer att utsätta en närstående för allvarlig brotts­lighet. För en våldsutsatt person kan det i sådana samman­hang vara en lätt­nad att myndigheterna reagerar och agerar. Det gäller särskilt för utsatta som lever i en s.k. tystnads­kultur som hindrar denne från att ta kontakt med rättsväs­endet.